Blogginlägg B - Etikens gråzoner
Tryck –och yttrandefrihet! Men är det verkligen OK att publicera vad som helst – om vem som helst? Trots att vi har dessa regler i Sverige, om att fritt kunna yttra sig i radio, tv och press, så finns det undantagsregler när det gäller hur mycket man får skriva och tala om i medierna.
De etiska reglerna för radio, tv och press är till för att skydda allmänheten mot olika händelser, till exempel kränkning och publicering av känsliga bilder, etc.
Tryckfrihet och yttrandefrihet är en grundlag i Sverige. Med detta menas att tidningar och etermedier har stor frihet att framföra de åsikter de vill och trycka och sända alla de nyheter som de anser är intressanta för publiken. Tryckfrihetsförordningen (TF) ger varje medborgare rätt att fritt utrycka sig i skrift. Men denna frihet är dock begränsad. Om en tidning till exempel utpekat någon som brottsling eller lämnat ut uppgifter som är menade att utsätta en person för andras missaktning, kan tidningens ansvarige utgivare bli dömd för förtal och tidningen kan bli skyldig att betala skadestånd. Men tidningen kan bli friad om nyheten var viktig för allmänheten. Vid ett sådant här mål ska en jury pröva fallet, som enligt lagen ska beakta vikten av vidsträckt tryckfrihet. För radio, tv och vissa Internetpubliceringar finns motsvarande regler i yttrandefrihetsgrundlagen. Utöver lagen finns det också etiska regler för radio, tv och press. De etiska reglerna har 6 viktiga publicitetsregler, nämligen:
1. Ge korrekta nyheter
2. Var generös med bemötanden
3. Respektera den personliga integriteten
4. Var varsam med bilder
5. Hör båda sidor
6. Var försiktig med namn.
Är det verkligen relevant för allmänheten att få reda på om till exempel en mördad man är svart eller vit, hetero eller homosexuell, vilken religion han tillhörde, etc.? Mitt konkreta svar är definitivt nej! Vad har det för relevans för den egentliga nyheten? Men jag kan mycket väl tänka mig att medier som lever på sina lösnummer vill skriva och berätta så mycket som möjligt för att locka köpare. Och uppgifter som rör en persons privata liv och tillstånd är lockande att läsa. Det är fakta som skapar nyfikenhet. Men man måste vara oerhört försiktig när det gäller sådana här uppgifter. Inte bara till hänsyn för den berörda personen, utan även för dennes familj och vänner. Om man förlorat en nära anhörig och vän, är det väldigt frustrerande att ständigt behöva läsa om det i olika medier. Publicerar man även känslig information och bilder, kan det väcka enorm frustration. Det finns en rad exempel på olika händelser som uppmärksammats i medierna och där man diskuterat de etiska reglerna. Ett exempel är den unga man som blev mördad och där medierna gick ut och skrev att mannen var homosexuell. Vad har det med den egentliga nyheten att göra? Var det verkligen relevant för allmänheten att veta detta?
Om du själv skulle råka ut för något liknande är det du själv som anmäler det. Då kontaktar man PO, pressombudsmannen. Det finns då 2 krav:
1. anmälaren ska personligen vara berörd
2. publiceringen ska normalt sett ha skett inom tre månader från den dagen då anmälan inkom.
PO utreder sen fallet. Han samlar in yttranden och omständigheter kring publiceringen och anmälan. Sedan gör han en bedömning, antingen avskrivs fallet eller så hänskjuter han fallen till PON (pressens opinionsnämnd). Om PO avskriver fallet, kan du själv skicka det till PON.
PON har tre grader av klander:
1. åsidosatt god publicistisk sed
2. brutit mot god publicistisk sed
3. grovt brutit mot god publicistisk sed.
Tidningen i fråga måste publicera PON:s utlåtande på väl sylig plats. Dessutom måste tidningen betala en expeditionsavgift, som är på 25000 kronor, om tidningen har en upplaga på mer än tio tusen exemplar. För tidningar med upplagor på mindre än tio tusen exemplar ligger summan på 10 000 kronor.
Varje år publicerar PON en lista över de tidningar som klandrats. Personen i fråga som anmäler en tidning får personligen ingen ersättning, endast ”moralisk” ersättning.
Detta är mycket värt att tänka på. För trots att vi har tryck –och yttrandefrihet, så är det moraliskt och etiskt sett inte acceptabelt att publicera vad som helst!
Hej Johanna,
Denna veckan är det min tur att kommentera ditt blogginlägg. Jag vill först och främst bara säga att du skriver väldigt bra. Du har ett fint flyt och uttrycker dig på ett bra sätt!
Det här med publicering av känsliga uppgifter som namn och bild är ju otroligt svårt att avgöra. Jag såg faktiskt för bara några minuter sedan att man på trailern för Efterlyst går ut med namnet på mannen som mördat "Caroline". Just när det gäller namn på brottslingar tycker jag absolut inte att något ska publiceras innan en fällande dom. Men tydligen vill medierna i vissa fall publicera namn och bild (t ex på Englas mördare) ändå, och hävdar att det ligger i allmänhetens intresse.
När det gäller uppgifter som härkomst och religiös övertygelse kan jag dock förstå om vissa medier ibland väljer att publicera sådant. Det ska ju absolut inte behövas berättas att en person är av utländsk härkomst om det bara gäller ett rån eller liknande. Men om det finns starka misstankar om att etnisk härkomst eller religion faktiskt haft en avgörande del i brottet. I dessa fall ska man dock enligt mig iaktta stor försiktighet.
I Sverige har vi en rätt lång tradition av att vara väldigt försiktig med publicering av känsliga uppgifter. Kanske på grund av Spelreglerna. Det känns skönt att vi i alla fall inte slänger ut känsliga uppgifter till höger och vänster som medierna i många andra länder. Människor är ju faktiskt privatpersoner, brottslingar eller ej.
Johanna,
ditt inlägg är informativt och välformulerat - och du fångar på ett bra sätt det unika med vår svenska tryckfrihet: Att det handlar om frihet under ansvar och där den stora friheten är avhängig av att brenschen själv axlar det en etiskt försvarbar publicistik.
Vår svenska tradition innehåller ju också systemet med ansvarig utgivarskap, där en enda person på massmediet hålls ansvarig för allt som publiceras - det är ju unikt för Sverige och är en ideologisk grundbult.
Visst är det ett system värt att fightas för - även om ansvarslösa publiceringar i olika nätforum kan skapa en viss motvind!
/Mia
Hej Johanna,
Det var intressant att läsa ditt inlägg! Jag gillar att du inte bara skrev om Malmö-fallet, utan även tog upp PO och anmälningar.
Jag börjar fundera på hur mycket de tidningar som väljer att gå ut med namn eller info om sexuell läggning och religion egentligen tjänar? Är verkligen "allmänheten" så korkad och lättlurad att vi slänger iväg våra pengar så fort vi ser ord som "homo" eller för den delen "nakenchock"...?
Skulle inte Aftonbladet sälja sina lösnummer om de skyltade med väl genomarbetade artiklar baserade på relvanta fakta?
Det var några tankar från mig...
Hoppas att du får en trevlig helg!
/Anna
Hej Johanna, vilken snygg redogörelse du har gjort för vår tryckfrihet och för PO:s arbete!
Du skriver att uppgifter som rör en persons privata liv och tillstånd är lockande att läsa. Att sådant väcker nyfikenhet. Jag har precis läst de första sidorna i vår kursbok ”The Elements of Journalism”. Av dem att döma skulle man kunna räkna vår vilja att veta vad som händer, i form av nyheter och i form av skvaller, som en av människans grundläggande behov - ”The Awareness Instinct”! Tillfredsställs inte det behovet känner man sig ensam. Ur det perspektivet är det inte så konstigt att skvallerpressen alltjämt säljer fastän folk vet att mycket är överdrivet och ibland rena lögner. För att inte tala om allt som susar runt i bloggosfären!
Annika
journalistkollega på KAU
